Jag efterlyser...

VM i MS Röj! Jag hade vunnit lätt!

Me and nothing but me.

Mamma skrev till mig idag efter att ha sett ett kort på mig att jag såg annorlunda ut med långt hår och jag insåg att ingen hemifrån har sett mig på 9 månader. Så här ser jag i princip ut just nu, förutom något mindre förvånad..Hmm, ja just det.
Kolla gärna in vår bilddagbok också för lite bilder från Byron Bay och andra händelser.

Länge leve Stina

Sitter som vanligt och tittar på SVTs öppna arkiv. Fantastiskt sätt för oss Generation Y-are att se vad som hände när vi fortfarande sprang omkring och lekte obskyra lekar i byn som småttingar.
Har precis sett Stina Dabrowskis besök hos Ku Kux Klan i Gainsville, USA.
JAG SER RÖTT AV ILSKA!!
Det mest tragiska är när familjen som hon intervjuar undrar om Sverige ligger långt ifrån Gainsville? De har ingen aning om att Sverige är ett land i en annan världsdel!

På väggen

Jag var bara tvungen att lägga in en bild på mig när jag klättrade i berg för några helger sen. Jag var hysteriskt nervös men visade det naturligtvis inte. Jag klättrade nästan upp till toppen, råkade titta ner och ropade ner till de andra. "Jag är nöjd här!!!"
Nu vill jag göra det igen!

Stå upp för satan

Klockan är över lunchtid och jag är fortfarande kvar i sängen. Läste Fredrik Strages nöjeskrönika och fick mig ett gott skratt. Mina vänner, fenomenet Sittdans är något bland det dummaste jag hört.

Jobbade för min nya chef igår. Vi slet som djur med alla bokningar som börjar rulla in, gäster som checkar ut och in och all organisering där emellan som måste ordnas. Det var riktigt riktigt kul tills min kassa inte stämde i slutet på dagen. Jag förstod inte vad som var fel, jag hade för mycket pengar i kassan. Jag och chefen räknade ungefär hundra gånger...och till sist gav vi upp och hon tog på sig skulden eftersom hon växlat pengar fram och tillbaka hela dagen.
Igår kväll när jag och Simme gått och lagt oss kom jag på vad jag hade gjort fel och låg och hade ångest i en timme ungefär innan jag somnade. När jag vaknade i morse var det första jag gjorde att ringa och berätta för henne vart felet låg. Hon bara skrattade åt mig och sa att det är mänskligt att fela.
Men jag köper inte det, det har jag aldrig gjort. Minsta fel jag gör eller om jag gör bort mig det minsta har jag tryck-i-bröstet-ångest för det i evigheter. Jag ville seriöst gå ur sängen, åka ner till jobbet och ordna upp misstaget vid midnatt, men Simon hindrade mig.
Jag tror att jag ska gå och slå mig själv i huvudet med en uppblåsbar plasthammare.

TICK

Biljetter till The Soundtrack of Our Lives den 2 december på Corner Hotel, Richmond.

√

Är du förvirrad?

Det går inte en dag utan att jag filosoferar om vart jag kommer befinna mig om några år. Jag blir självsäker och menar på att det finns ingenting jag inte kan göra för att i nästa sekund känna mig fruktansvärt liten på jorden. Det är en fin balansgång men det är förhoppningsvis den som kommer leda mig mot mitt nästa mål, och nästa, och nästa. Det jag vet är att varje dag lär jag mig nånting nytt om mig själv, det jag definierar vänskap som, vad min mening om saker och ting är, och framför allt, hur jag sätter ord på saker jag känner.

En vän sa till mig idag att det finns ingenting som heter att vara förvirrad över sitt liv, vart man är för tillfället, vem man vill vara med eller vad ens nästa steg ska bli. Det finns bara förnekelse av det man egentligen känner och vill...

Öron och näs-viktigt

Hela mitt liv har jag gått omkring och inte vetat att öronen och näsan hos en människa aldrig slutar växa!?

Ingenting har haft någon mening, fram tills nu.

Long time no bloggning

Jag vill börja med att be så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte skrivit på väldigt länge. Jag och min kumpan Simme tog en välbehövlig semester i Byron Bay, men är nu tillbaka med ny energi och en näst intill omärkbar solbränna.

Vi är tillbaka med full kraft vad det gäller arbete. Idag till exempel kommer jag ha lyckats arbeta på tre ställen på samma dag när solen går ner. En del saker har hänt, Fawlty Towers har fått en ny chef, och hon är inte det minsta lik Basil, fast jag tyckte mig skymta en mustasch.

Nu tutar spårvagnen utanför, vi hörs senare!

Pack!

Är det någon mer än jag som lider av enorm pack-ångest. Imorgon ska jag iväg på en tvådagarstur, alltså en natts övernattning. Allt vi ska göra är att vara ute och kolla på utsikter osv, rida häst, krypa i grottor och prova viner. På kvällen kommer vi antagligen däcka av ganska tidigt för att sen göra ungefär samma saker dagen efter. Joggingskor, luvtröja och en tandborste?
På något sätt får jag en lätt svettning och stoppar förtvivlat ner 25 par trosor och tio tröjor, stannar upp och inser att om vi skulle få för oss att gå ut och ta en öl på någon lokal pub kanske jag behöver ytterligare ett par jeans och nåt linne. Lika bra att packa ner raggsockarna och en bok och en mp3-spelare och en extra handduk, kanske bikinin i Melbournes köldfrossa, och jag får inte glömma ett extra par skor, kanske en filt och ytterligare ett par trosor. Vad som började som en tvådagarstur börjar likna en tremånaders backpacking-resa och jag river runt i min garderob som en annan gräsklippare som sprutar kläder omkring sig som gräs.
Borde förmodligen sluta blogga nu, locket måste läggas på brunnen, stian måste skuras....

Visste du att...

det är fysiskt omöjligt för en gris att titta upp i skyn?
Spring Valley Juices for president!

På med ryggan

GLAD!
för att vi åker till Byron på måndag men också för att jag fått en gratis-tur med Cooee till Great Ocean Road och the Grampians i helgen! Prova viner, rida hästar, klättra i berg i två dagar, FREE, låter inte fel. Alls.

Calling Ebbot

ARG
för att vi inte fick några biljetter till Meredith Music Festival! Vi satt i flera timmar vid datorn och försökte köpa dem men de sålde slut! Grrr. Ebbot, fixar du in oss?

Kulinariska höjder

Jag har uppenbarligen fastnat i pretto-djungeln, detta snåriga ord.
Idag var jag och mina kumpaner på Melbourne Slow Food Festival, en hyllning till Australiens fina mat och vin-kultur. *pretto pretto*. Vi smakade på det mesta som var gratis och betalade för att prova olika prima vinsorter från olika delar av landet.
Så här i efterhand känns det mest som... ja, jag vill bara fisa helt enkelt.

Jag - Pretto

I onsdags var jag och Simon på Picasso-utställning här i stan. Utställningen koncentrerar sig på tiden med Dora Maar och man får se både Picassos ibland fanatiska avbildningar av sin käresta och Doras sätt att se på Picasso genom otaliga fotografier. Vad jag tyckte? Vi gick där och trängdes bland förståsigpåare och andra dödliga som oss som bara gått där för att få en släng av kultur hällt över oss och kanske en bit allmänbildning uppdaterat. Intressant också at se hur hans målningar ändras från tiden under Spanska Inbördeskriget till när de flyttar, undan andra världskrigets nazister.
Aah, jag känner mig härligt storstadspretto, ignore me, please.

Dagens boktips:
The Surgeon of Crowthorne - Simon Winchester
Om hur 'The Oxford English Dictionary'kom till och historien om en av dess galna skapare... Alla språknördar kommer falla for sidospåren där ord och deras betydelser beskrivs ingående.

Hyllning a la bloggo

Det finns ingen mamma som mamma som mamma som mamma

I'll have what she's having!

Det går omkring en tjej med en borste utanför vårt fönster. Hon ser lycklig ut där hon korsar bland alla bilar som tutar på henne samtidigt som hon frenetiskt borstar sitt hår. Jag undrar hur den kalla regniga grågatan ser ut i hennes värld?

Kossa vid bord två

Står framför 4 feta tanter och hade gärna stampat med foten, om det inte hade vart otillåtet inom restaurangbranschen, åt deras totala seghet med att bestämma sig för vilken föda de ska intaga denna regniga onsdag. Som vanligt måste de visa sig duktiga inför sina så kallade väninnor och namedroppar de icke-existerande 'smala' rätterna på menyn.
'OOOh, I really should have a salad, but I don't like Calamari, OOh, maybe the chicken salad. Oh dear, what is the fish today?'
Jag vaknar ur min lilla dagdröm där jag önskar att jag var kvar hemma i sängen med en god bok och en kopp te och hasplar ur mig dagens specials som klart och tydligt står på spegeln precis ovanför dem:
'Unfortunately we don't have the King fish like it says on the mirror, but instead we have a grilled Salmon on a bed of Polenta served with a creamy mustard and herb sauce.'
'You said that wrong, do it once again!' Den ena tanten, med 60-talsglasögon och gubbfrisyr plirar mot mig och ler elakt.
'Pardon? The fish of the day is Salmon.'
'Salmon is pronounced with a silent L, like this; Samon. You pronounced it wrong.'
Jag sväljer först, mest för att lugna mig själv och säger lugnt:
'Madame, first of all, I'm Swedish therefore my pronunciation sometimes might be slightly wrong. Second, and I apologise for saying this but the pronunciation of any fish is without importance when I have a fully booked restaurant to serve, so if you don't mind I would now like to take your order.'
Efteråt går jag med bestämda steg till Max vid baren och säger:
' One lemon lime and bitters to the cow on table 3'
Som vanligt är hans reaktion ett litet flin och resten av lunchen flyter på smärtfritt, utan lektioner i fonetik.

This is extreeeemely dangerous!

Vaknar som vanligt mycket tidigare än Simon som är omöjlig att väcka. Har roat mig själv den senaste timman genom att lägga hårstrån i hans mun. Nu ligger han och andas konstigt för att försöka få bort dem och mumlar nåt obegripligt.

Vet inte om nyheten spridit sig till Sverige, det borde den ha gjort men Australiens egna krokodilman Steve Irwin har avlidit. Inte uppäten av en krokodil som borde ha varit det mest naturliga sättet för honom att dö. Nej, den stackarn blev spettad av en stingrocka. Vad är oddsen? Australien är i tårar...

Jag, en lyssnare

Ibland kan det vara tungt att vara en bra lyssnare. Människor runt omkring mig har alltid delat med sig av sina mörkaste erfarenheter och upplevelser. Nära vänner naturligtvis men även flyktiga bekantskaper, människor jag bara känt ett litet tag. Förut lät jag mig själv tyngas ner av andras problem, var arg på mig själv för att jag inte kunde lösa deras problem, bara lyssna och finnas där. Någon kallade mig en gång en levande soptunna, som lät folk dumpa saker på mig utt kräva något i retur. Idag vet jag att det inte är sant. Varje gång någon väljer att dela med sig av sina tankar till mig ger de mig något mer än någon kan kräva; förtroende, respekt och framför allt möjligheten att utveckla mig själv och mina tankar. Jag låter mig inte tyngas mera, jag känner bara en stolthet och hoppas jag iaf kan förändra något för någon.