Crocodile shoes...

Jaha, nu har det gatt ytterligare lite tid och helt plotsligt befinner vi oss i Sydney. Ja, helt plotsligt kan man val inte saga att det var. Efter att vi lamnat campervanen i Darwin igar morse vantade vi 10 timmar i stan, ytterligare 3,5 timmar pa flygplatsen och sen tog resten av resan 8 timmar. Vi ar hyfsat mora idag, utan overdrift.

Resten av tiden pa vastkusten/norra Australien var aventyrsfullt. Forst och framst skulle ju Simons fodelsedag firas i Kununurra med allt vad det innebar. Efter en storslagen bit kott pa puben med nagra kalla att skolja ner den med blev det ytterligare nagra kalla med Darren, engelsmannen. Bland vara (mina) sista minnen av kvallen dansade vi pa en karaoke-bar med aboriginer.

Nar vi kommit over gransen till Northern Territory hande nagot nytt och annorlunda; vagarna borjade svanga och omgivningen blev gron och grann. Det andra som hande var regnet. Det fullkomligt pissade ner en hel dag och en hel natt nar vi kommit till Katherine. Jag fick lite kalla fotter och vi bestamde oss for att kora hela vagen upp till Darwin dagen efter for att inte fastna i Katherine pga cykloner och annat smatt och gott som hor arstiden till. Som sagt, dagen efterat kontrollerade vi som de goda bilforare vi ar att huvudvagen till Darwin var oppen och gav oss av. Som kant ar halsar man pa ALLA man moter nar man kor bil i outbacken, vare sig det ar med en arm, hand, huvud eller klassikern ett finger upp fran ratten sa ska det bannemej hejas pa varenda motande fordon. Den har dagen pa vag upp till Darwin tyckte vi helt plotsligt att alla vinkade oerhort glatt pa oss, nu snackade vi hela armen ut genom rutan och i vissa fall visade motande bilforare sin respekt genom att blinka med helljuset. Arme-bilar till och med pekade at oss vart vi skulle kora, aven om de inte verkade ha koll pa att vi inte ville tillbaka till Katherine utan mot Darwin.

Reality check; 3 mil langre fram var vagen oversvammad! Vi hade tva val; stanna och vanta ut floderna som forsade over vagarna eller aka tillbaka. Jag tog en snabb titt pa Simon som var som ett barn pa julafton och sprang fram och tillbaka langs vattnet och insag att det var inte ens nagon ide att foresla det sistnamnda. Det var minst 15 andra bilar som ocksa bestamt sig for att forsoka vanta ut vattnet och det var som ett stort kafferep dar det skvallrades och forstodssig-pa. Uppdateringar om oversvamningarna spred sig som en lopeld och andrades efter vagen naturligtvis. Ena stunden skulle det bara ta en halvtimme innan vi var over, en annan skulle vi behova vanta tre dagar pa en ingenjor fran Darwin. Det hela var som ett halvt aventyr. Det riktiga aventyret var nar alla beslutade sig for att forsoka ta sig over vattnet. Vi korde ungefar 1 km genom 20-30 cm vatten med motande lastbilar och fan och hans moster. Jag satt och kikade mellan fingrarna medan jag mumlade om dyra sjalvforsakringar for forstord hyrbil men vips sa var vi over. Cred-Simon.

Liten sido-story: Pa framsidan av tidningen dagen efter var en bild av en tremeters-krokodil som lag over vagen. Rubrik? 'Natural Speedbump'

Nar vi antligen var framme i Darwin fick vi de dystra nyheterna att bade Kakadu och Litchfield National Park var stangda pa grund av oversvamda vagar sa det var bara att glatt sitta och vanta 6 dagar pa vart flyg. Inte riktigt enligt planerna men att resa under cyklon-sasongen i norra Australien ar uppenbarligen inte helt palitligt...

Nu bor vi pa ett litet skit-hostel i Manly i Sydney. Igar nar vi gick och lade oss spelade de gamla hederliga klassiker som Freestyler och Rhytm is a dancer utanfor vart fonster pa hogsta niva. Kan man annat an alska backpackers? Hmm.

Nu ska jag gora nagot fornojt, ga och mota min lilla Kusin Klara Vin*beeep* och hennes karl Alex. Skot om er, e