Oh happy days

Har suttit över min skivsamling nu ett par timmar. Så mycket historia, så många minnen. Nostalgia bigtime. Det har vart ganska mycket av den varan bland vännerna det senaste. Åldern måntro? Födelsetal eller inte, jag ger mig gärna in på en resa bak i tiden emellanåt. Jag var tjejen som spelade Luke Skywalker med Broder Daniel om och om och om igen enbart för att reta upp min dåvarande pojkväns kompisar. Jag var bruden som köpte en platta med the Distillers enbart för att en kärlek nämnde Brody Armstrong i ett mail. Jag var flickan som stod still på dansgolvet om musiken inte passade. Jag var den som alltid hade ett blandband redo inför festivalen, alltid med The Soda av Hell on Wheels som förstaspår. Jag var tjejen med rinnande tårar när jag såg TSOOL spela Song for the others live på Hulen. Jag var samma tjej som sprang snabbare än vinden med alla polarna till Morrisseys konsert när vi hörde First of the Gang to Die. Jag, som avgudade Eva Parker och som freakvägrade att bli kallad Kent-brud. Som fått en jättepuss av skäggige Ebbot. Jag var också hon som lämnade the Cures spelning för att gå och se Hederos&Hellberg och som sen satt bland hundra andra på golvet och bestämde att detta var bland det bästa... Jag råkade alltid ha en innestående order hos Ginza. Kajal var en förbrukningsvara, converse likaså... Satt och väntade på att nya numret av Sonic skulle droppa i lådan. Så otroligt stoppad i ett fack fast jag vägrade erkänna det.

Och nu då? Äh fuck it, jag är samma brud.