Cry Cry Cry

Idag har jag lyckats gråta två gånger på olämpliga ställen och en gång hemma alldeles ensam i soffan. Första gången när jag lyssnade på Anna Ternheim- Shoreline på spårvagnen till skolan. Jag kom och tänka på en dag sommaren 2004, en dag som läggs bland de bästa någonsin, som nog aldrig kommer igen. När tre män stirrade på mina tårar (HJÄLP en tjej som gråter, jag måste ut härifrån!) tvångsstirrade jag ut genom fönstret utan att blinka så att mina ögon protesttorkade och linserna höll på att trilla ut.
Andra gången var när en av mina hatlärare som är näst intill inkompetent och dum (för att använda ett barnsligt kraftfullt ord) ville ha ett möte med mig om ett arbete jag skrivit. Uppenbarligen var jag absolut inte underkänd, han ville bara diskutera min lösning av uppgiften och jag började lipa lite i smyg för jag inte vill ha ett möte med honom och framför allt inte diskutera/försvara ett arbete jag skrev timman innan inlämning.
Min tredje och sista gråt-session var när jag öppnade paketet från mamma och hittade två korsordstidningar (så att jag inte glömmer svenska språket) och en rosa prickig t-shirt. Jag kommer aldrig komma ifrån att jag är hennes lilla flicka i rosa, hur trasiga mina jeans än kommer bli, hur mycket jag än färgar mitt hår svart och bär chuck taylors.